Ja, jag vet att det har blivit några klagoinlägg på sista tiden men det kan inte hjälpas. Min kropp är inne i en evighetskarusell av preggokrämpor. Eller det är väldigt upp och ner, rättare sagt. Ena dagen är det hur bra som helst och det känns som att jag kan springa en mil – typ – för att i nästa känna att jag har blivit attackerad av allt jobbigt på en och samma gång.
Ligger just nu och försöker döda ett drygt illamående som är toppad med en sjuhelsikes huvudvärk. Magen bara vände på sig och jag var tvungen att kuta till toa för att slippa spy rakt på golvet. Jag lyckades dock behålla innehållet i magen. Tänkte först att jag kanske är hungrig och magen tom så jag pressade i mig en skål med müssli, men inte hjälpte det.
Mitt i allt ringer min mamma och blir livrädd för att jag låter som en knockad boxare. Kände att jag var tvungen att ringa upp henne igen och berätta att det inte är någon större fara med mig utan att jag bara mår illa och har huvudvärk, och det lugnade henne tillslut. Hon brukar alltid säga att jag är en glad prick och om jag inte är det, ja då blir hon orolig. Försöker vara noga med att upprepa att om jag låter lite sargad och ibland sur, så har det absolut inte med henne – eller den jag pratar med – att göra. Hon är förresten övertygad om att jag kommer att föda tidigare än beräknat, men jag är inte så säker. Kan tänka mig att det är väldigt vanligt med mycket sammandragningar och molvärk ett bra tag innan det är dags.
Nog med klagande. Nu måste jag försöka raggla mig bort till affären för att köpa mat. Jag har verkligen ingen ork att ställa mig och göra något utan det får bli någon färdigrätt… Och frukt för att balansera upp vitaminbehovet. Om det är någon som vill hämta mig med en skottkärra och köra mig bort till affären, så är ni mer än välkomna. Jag betalar såklart skottkärretaxa…. Och en sak till, heja alla duktiga Stockholm Maraton-löpare.
Hej kottster, this is your mom speaking. Det är helt okej om du vill titta ut om ett par veckor. Vi längtar väldigt mycket efter att få träffa dig.
