Kaskadspya på vägen

Hej vänner.
Nu sitter vi i bilen på väg upp till Stockholm efter att ha tagit adjö av våra familjer. Alltid lika tråkigt och några tårar trillade ner på kinden. Men det dröjer nog inte länge innan vi ses igen och då är jag antingen jättetjock eller så har vi vår lilla kotte på armen.

På tal om kotten så har det börjat hända grejer i min kropp igen. Har mått lite illa de senaste dagarna och enligt alla gravidappar jag maniskt följer, så har jag nu klivit in i en period ala hormoner goes banans…. igen. Det känns inte helt fantastiskt. Hursomhelst – fick precis be Thomas stanna till vid vägkanten så att jag bokstavligen kunde kasta mig ut och.. ja ursäkta språket… tömma mitt maginnehåll vid vägkanten. Jäklar. Jag kände precis innan denna incident att bebisen var på något i magen, ett tidigare dolt ställe, som gjorde att jag fick kväljningar och var tvungen att kapitulera. Den lilla rackaren. Hoppas att det var en tillfällighet för jag är inte så sugen på att bli kroniskt illamående igen.

Men nu, en halvtimme senare, mår jag bra. Lyckas ju till och med att blogga från bilen. Jippie. Vi hörs när jag kommer upp till Stockholm igen. Då blir det även lite bättre uppdateringar. Hej hej så länge.

Från häromdagen hos min kära mor.