Eftersom att jag ligger här på BB relativt pigg och alert och egentligen bara väntar på att få åka hem (vilket vi inte får göra idag) tänkte jag att jag kunde börja skriva på förlossningsberättelsen. So here we go.
I lördags efter att Clara och Robin åkt hem börjar jag känna att molvärken i ryggen och magen gör ondare och sammandragningarna blir mer intensiva. Helt klart uthärdligt men förbannat irriterande då jag tror att jag kommer behöva stå ut med eländet i flera veckor till.
När det är dags för oss att kojsa får jag en konstig känsla i kroppen och säger till Thomas att du älskling, jag tror att jag packar BB-väskan… Utifall att… Thomas tror inte riktigt på mig och väntar sig inte något barn inom de närmaste veckorna men han nickar inställsamt. Så, sagt och gjort. Jag slänger ner några bra-att-ha-pinaler innan jag somnar som en stock runt elva. Vaknar till ibland av att det gör ont i mage och rygg, men somnar om igen. Vid två-slaget vaknar jag av att det bokstavligen forsar mellan benen. Jäklar, vattnet har gått. Jag blir nervös och väcker Thomas, säger att vi måste ringa in till förlossningen. Sängen är dyngsur.
Sömndruckna ringer vi till förlossningen och berättar läget om att lille W ligger i säte, att jag bara är i vecka 36+2 och att vattnet har gått. Vi blir ombedda att åka in. Sammandragningarna och molvärken tilltar men jag blir lugnare och nervositeten släpper. När vi tio minuter senare kommer in till SöS blir vi visade till ett förlossningsrum där de kopplar upp mig mot en CTG för att se så lillen mår bra och hur täta mina värkar är. De har trappats upp och kommer nu med 1,5 minuters mellanrum.
Vi får träffa en läkare som frågar om vi vill göra ett vändningsförsök. Jag berättar att jag legat inne för misstänkt moderkaksavlossning och frågar om det finns några risker med ett vändingsförsök. Det ska det inte göra om de tar det försiktigt så därför beslutar vi oss för att försöka. Jag vill ju så gärna föda på normalt vis. Jag får Bricanyl som är livmoderavslappnande och som även tar udden av värken i ryggen. Vändningsförsöket inleds – det gör inte det minsta ont eller är det minsta obehagligt. Försöket misslyckas dock och satt William sitter. Då tas beslut om akut kejsarsnitt. Gissa om jag blev nervös när dom sa ja hörrni, inom en till två timmar har ni er lille baby hos er. För att inte tala om nervositeten hos min kära hulk.
Jag görs i ordning inför operationen och vi får båda två nya kläder att ta på oss. Bricanylen börjar släppa och jag får återigen ont i ryggslutet. Mina ben spritter av nervositet när jag körs iväg till operationsrummet flankerad av min kära karl. Rummet är litet men proppat med folk. En narkosläkare lägger en ryggmärgsbedövning på mig som tar bra direkt och jag känner hur allt från brösten och ner börjar domna bort. Mycket märklig känsla. Jag som är så nål- och spruträdd hade bävat för just ryggmärgsbedövningen men den kändes knappt.
Sen börjar de. Jag känner ingenting förutom lite buffande och knuffande. Det tar inte många minuter innan jag hör det mest fantastiska läte jag någonsin hört. Han är här. Lille W. Äntligen! Tårarna bara sprutar på Thomas och mig. Det går inte att hålla dom inne. Dom håller fram W till mitt ansikte, visar att det är en liten prins och ser till så jag får pussa på honom innan dom tar honom och Thomas in till ett annat rum medan jag sys ihop. Mina tårar fortsätter att spruta ut. Den här känslan går inte att beskriva. Det mest fantastiska jag varit med om någonsin.
Under tiden jag sys ihop springer det läkare ut och in mellan operationsrummet och rummet där William ligger. Jag får veta att vår lilla älskling har svårt med andningen men att det är helt normalt och att de kan få det vid kejsarsnitt. Dock behöver han ligga med syrgas ett tag och jag får tyvärr bara se honom en snabbis till innan jag körs upp till uppvaket för att återfå känseln i kroppen.
Nu måste jag ta och ge W mat, fortsättning följer….
Sjukt nervös precis innan det är dags att åka iväg till operationsrummet. Mina ben bara darrade, både av spänning och rädsla. Inte många minuter kvar innan vi får träffa vår bebbe.
Min klippa och underbara hjälte!
Åh sitter här och ammar en pruttbebis och är alldeles tårögd! Vad skönt att du fick en positiv upplevelse trots kejsarsnitt och för tidigt! <3
Spännande att få höra resten! Och hoppas verkligen att ni får komma hem snart!!
Kramar från mig och Lennon 😉
<3
Ja men absolut, det blev en positiv upplevelse trots att man var lite oviss kring vad som skulle ske. Det enda som var lite jobbigt var när jag inte fick träffa W på fyra timmar när jag låg på uppvaket men det är ju tid jag kan ta igen nu 😉
Kram på er 🙂
Åhh så spännande att läsa! 🙂 Massa kramar och grattis!
Tack snälla, kram kram 🙂
ååh jag håller med riktigt härlig berättelse och snabbt har de gått
från att vattnet gick till kejsarsnittet..
hoppas ni får åka hem snart<3
Ja det var snabba puckar minsann, haha 🙂
Ja tröttare på sjukhus kan man inte vara just nu 🙂
Hej Jenny. Fantastisk berättelse. Känner oxå igen mig i din berättelse. Förutom att vår dotter,Livia, kom till världen i vecka 38+. Fick reda på att hon låg i säte nångång i vecka 35 tror jag. Vi gjorde två vändningsförsök men hon vägrade vända på sig. Så vi var iaf förberedda på kejsarsnitt. Jag kommer ihåg att jag darrade som ett asplöv i hela kroppen inne på operation. Sen när man hör sitt barn för första gången, ja det finns inga ord. Jag kände oxå som du att jag ville inget hellre än att föda ”normalt”. Men nu i efterhand känns det så bra att det blev som det blev. Jag blev i stort sett helt återställd redan efter ca 6 veckor. Hoppas ni alla tre mår bra. Om du undrar över nåt så tveka inte å höra av dig. Kram Ajja
Hejsan Ajja, tack 🙂 Det känns som att det är vanligare än vad man tro med bäsar som envisas med att lägga sig i säte. Det är så himla bra att vi har bra sjukvård och att det löser sig i alla fall. Och när allt kommer till kritan så är ju det absolut viktigaste att bebben mår bra och att den, ja, kommer ut 🙂
Så himla skönt att du blev bra redan efter sex veckor. Jag hoppas också mitt ärr läker snabbt så man kan röra på sig normalt igen. Nu känns det som det mesta går i snigelfart, haha. Kram på dig
Åh vilken härlig berättelse. Känner så igen mig från min egen förlossning. Visst är det häftigt hur det blir? Man hade ingen tanke på kjesarsnitt och sen slutar det så . Fast det spelar ingen roll när allt gått bra och underbara bebisen är ute och mår fint 🙂 Hoppas ni får åka hem snart! 🙂
Nej verkligen inte. Jag var lite besatt av förlossningsprogram under min graviditet och tittade maniskt på dem. När det var program med enbart kejsarsnitt brukade jag alltid hoppa över dem för jag tänkte att ”det där kommer ändå aldrig hända mig”. Hehe. Tji fick jag.
Ja huvudsaken är att bäsen mår bra, det är allt som spelar någon roll 🙂 Tack snälla du 🙂