Så då ska vi se om jag lyckas skriva klart andra delen av förlossningsberättelsen. Vart var jag? Uppvaket, just det.
De tre-fyra timmarna (lite luddigt tidsperspektiv) jag spenderade på uppvaket kändes som en evighet och allt jag hade i huvudet var William. Jag fick veta att så snart jag kunde röra på mina tår och böja knäna skulle jag få åka ner till min prins. Okej, nu var det alltså till att kämpa med att vicka på tårna. Var femte minut gjorde jag ett försök. Ingen reaktion i tossingarna och frustrationen blev större för var gång. Tåvickningarna uteblev och istället började det klia något överjävligt på hela kroppen, något läkarna såg och frågade om jag ville ha något mot det. Nej, sa jag. Men de envisades och sa att det var en vanlig reaktion på ryggmärgsbedövningen och att det är skönare att slippa eländet. Så jag gav med mig och fick något som skulle få det sluta att klias. Det hjälpte och jag blev dåsig och somnade till.
När jag vaknade igen fick jag reda på att jag kunde få träffa Thomas som hade spenderat de första timmarna i Williams liv med honom på bröstet. I och med att kroppskontakt är så viktigt och eftersom jag inte var där och kunde ge honom det (störtlip) så fick Thomas ställa upp. Så efter att ha spenderat två timmar på uppvaket fick jag äntligen träffa min kärlek. William kunde inte följa med då han blev sondmatad (ännu mer störtlip).
Att träffa Thomas kändes jätteskönt och jag hade tusen frågor om William, hur mycket han vägde, hur lång han var och hur han mådde. Det var väldigt jobbigt att bli berövad de första timmarna i hans liv men ibland blir det som det blir och det är inte så mycket man kan göra åt det. Huvudsaken var att han mådde bra. Thomas stannade tills jag fick igång mina fötter och vi åkte tillsammans ner till neo där vår kung låg. Att se honom ligga där sugandes på en napp var så stort. Det går inte att beskriva. Tänk, där låg vår lilla gosse som jag hade gått och burit på i nio månader. Helt perfekt.
Vi stannade på neo någon timme eller så innan de beslutade att han var frisk nog för att slippa sondmatas och vi kunde köras upp till BB. Yes! Nu kunde vi snart börja vårt nya liv hemma – trodde vi. Ja och resten är ju redan historia. En vecka senare efter lite komplikationer fick vi ÄNTLIGEN åka hem ♡
Bara några minuter gammal.
Första mötet med mitt hjärta efter operationen.
På BB och ”tar igen oss”.
Ingen stress! Jag vet hur det är, man får ta det i sin egen takt och inte skynda på! 🙂 jag är mammaledig ett tag till så vi har gott om tid! 😉
Stor kram!
Det låter bra det 😉
USCH för att få ligga helt själv!! Men vad skönt att allt gick bra under omständigheterna ändå!
Och det måste vara skönt att få vara hemma efter så lång tid på BB! Och visst är det mysigt att bada dom? 🙂 Lennon älskar att bada och blir vansinnig när vi tar upp hobom. Badar honom nästan varje kväll innan sängdags! 🙂
Skulle du känna för en fika nån dag är det bara att hojta till på IG. Jag förstår om du tror att jag är creepy, jag vill inte se mig själv som det men känner mig lite småläskig såhär. Men jag tycker bara du verkar va så skön och cool! 🙂
Känner inte så många mammor än så länge och fasar över tanken på mammagruppen, om man ser till den ”mammaträffen” vi hade på mvc innan Lennon föddes, och att bli hopföst med människor som inte alls är som jag om man får säga så haha 😉 nu känner jag ju inte dig genom att bara läsa dina blogg självklart men jag har fått en känsla av att vi nog skulle kunna komma överens! 🙂
Kram från mig och Lennon
Ja så sjukt mysigt att få bada pyret. Han blev så lugn och harmonisk. Haha 🙂
Jag tycker inte alls du är creepy och jag tar gärna en fika någon dag. Det är bara kul att träffa nya personer och jag känner inte heller så många mammor här i Stockholm. Jag ska bara försöka landa lite i rollen som nybliven mamma först men hojtar till så fort jag vågar/orkar ta mig utanför Enskede 😉 Det borde inte ta så lång tid, vi tänjer gränserna varje dag här hemma, haha ;P
Kram kram.