Jenny Alice

Eftersom att jag startade den här bloggen när jag var en bit in i graviditeten har jag glömt att dela med mig av hur det gick till när vi fick reda på att vi var gravida.

So here we go. 

Först kan jag säga att bebisen var planerad. Vi hade pratat om att skaffa barn ett tag innan vi faktiskt slog slag i saken men på grund av jobb och utlandsmission så lades planerna på is ett tag. När allt hade lugnat sig sa vi – nu kör vi. Jag hade läst på flera ställen att det inte var ovanligt att man fick försöka i upp till ett år – ibland mer – för att det skulle bli en liten bebbe. Därför var jag inställd på att detta kanske inte skulle bli så lätt.

Men vi hade tur för redan efter första försöket blev jag gravid. Någon vecka innan jag tog testet hade jag känt av att min kropp inte riktigt var som den skulle – vi behöver inte gå in på detaljer – men den var annorlunda. Jag passade på att göra testet när Thomas satt och spelade TV-spel. Jag skakade som ett asplöv i väntan på att se vad testet visade. Vankade runt i badrummet. Tillslut visade den digitala displayen Gravid 1-2 veckor. Jag stod med den där stickan i handen och bara skakade, chockad, förvånad och glad på samma gång. Kunde inte riktigt smälta vad jag stod och läste.

Jag rusade ut i vardagsrummet och viftade med stickan i handen – Thomas tittade upp från xboxet och jag har nog aldrig sett honom med så stora ögon tidigare. Jag måste sluta sa han till dem han spelade med. Jag är gravid. Vi var såklart jätteglada men trots att stickan hade visat plus vågade vi inte hoppas på för mycket.

Jag fick komma på inskrivning redan i vecka 5 och sen var det bara att vänta. Vänta till nästa kontroll i vecka 8 eller 9. Tills dess skulle vi ta ett beslut om vi ville göra ett KUB-test som vi i sådana fall skulle få göra i vecka 12. Både Thomas och jag var eniga om att göra det. Kanske mest för att vi ville få bekräftat att det var ett liv i magen. Veckorna gick och illamåendet blev jobbigare och jobbigare. När vecka 12 var kommen och det var dags för ultraljudet var jag förväntansfull och samtidigt lite rädd. Tänk om det inte fanns något där? Hon kletade på en kall kräm på magen och började leta efter livet i magen. Och där, där på monitorn fick vi se vår baby för första gången. Då förstod vi – det här är på riktigt.

Första ultraljudet och först gången vi fick se vår baby.