Vårt lilla hjärta
Nu är det inte många dagar kvar innan vi får träffa vår lilla älskling. 71 dagar om man räknar på beräknad BF. Jag trodde att dagarna och veckorna skulle gå mycket långsammare när man blev stor och otymplig som nu men så har det inte varit. Inte än i alla fall. Det har gått så himla fort och jag har svårt att smälta att jag har varit gravid i 209 dagar.
Man glömmer verkligen hur illa man mådde fram till vecka 15. Hur pannan pärlade sig på tunnelbanan in till jobbet för att man försökte hålla inne en spya som var påväg upp. Jag har alltid velat ha en stor familj men kommer ihåg hur antalet framtida barn minskade i min hjärna när jag mådde som sämst. Måste man gå igenom det här varje gång? Men illamåendet släppte och nu idag – när jag tänker tillbaka – så går tankarna istället så illa kan det väl ändå inte ha varit?
Trots att jag klagar på diverse gravidåkommer då och då känner jag mig väldigt glad över att få bära vårt barn. Jag skulle aldrig byta bort den här upplevelsen och äventyret mot något. Är väldigt tacksam att Thomas har varit så stöttande under hela tiden, trots att han själv varit krasslig stundtals. Och för mina vänner, som varit så himla söta. Och våra familjer, såklart.
I juli får vi träffa dig lilla hjärtat, jag längtar så.
Gårdagens mage.
Hur kommer det sig att ni hamnade i Stockholm? Kram
Det var pågrund av jobb som vi hamnade här i Stockholm. Thomas är stationerad här uppe och jag gjorde sista halvåret på min utbildning här, fick jobb och stannade. Så på den vägen är det 🙂
Kram
Jobbar du inte nu under graviditeten? Är du sjukskriven eller börjat ta ut mammaledighet? Kram
Nej, inte nu det senaste. Jag slutade på mitt förra jobb pågrund av lite tråkigheter och nu är det så nära kläckning så det har mest varit fokus på vad som händer efter föräldraledigheten. Kram
Men vad skönt att höra att det är fler som mått lika dåligt som jag! (tråkigt för dig förstås :p) Jag går in i v 15 imorgon och jag ber till gudarnas gud att det snart ska ge med sig! Alla jag känner som ens mått dåligt under graviditeten har sagt att efter v 12 var det som att ”trycka på en knapp” så var det över. Själv är jag väldigt inne på att om det inte blir tvillingar så blir det ett ensambarn! För såhär dåligt vill jag aldrig må igen!
Jag vet inte om det är mycket till tröst men jag fick höra precis samma sak som du, att efter vecka 12 då försvinner det. Veckorna gick men det försvann inte – förrän i vecka 15 då började det sakta men säkert att avta. Inte på direkten men det blev bättre och bättre för att sedan försvinna helt 🙂
Jag håller tummarna för dig att det går över snart, vet vilket helsike det där är.