Hello.
Nu har jag fått tabletter som ska stoppa blödningen och väntar på att läkaren ska komma in och prata med oss. Tur att jag har bra sällskap i min lilla sjuksäng. Det gör att det inte blir lika långtråkigt. För långtråkigt – det är det verkligen. Tyvärr fick vi inte åka ut med rullstolen utan jag får istället kasta längtande blickar ut mot det fina vädret. Öppna fönstret och ta lite luft.
Var tvungen att ringa min barnmorska innan och säga att jag inte kan komma till kontrollen imorgon. Vi skulle sammanfattat hela graviditeten och skriva in mina önskningar inför förlossningen.
Förutom hela den här blödningshistorien så har jag blivit lite fundersam och, om jag ska vara ärlig, bekymrad över att bebisen valt att vända sig om och ligger med rumpan ner. Det kom in en barnmorska innan och frågade mig vad jag hade för tankar kring detta men jag som fick reda på det i… var det förrgår?… Har ju liksom inte hunnit reflektera något kring detta. Jag har hört talas om att man kan göra vändningsförsök men…. ja, jag har verkligen noll koll. Just nu känner jag att det hade varit väldigt, väldigt, väldigt (och några mer väldigt) skönt att få veta 1.) varför jag blöder och 2.) vad som händer om bebisen inte vänder sig om. Det är många frågetecken som svävar runt i mitt huvud just nu.
Hej! Jag tänkte bara dela med mig av min historia. Jag hade BF 7 februari i år. Under graviditeten sa min barnmorska att bebisen låg i säte en gång men sista gången jag var där sa hon att bebisen låg med huvudet nedåt. Jag tänkte inte mer på det och morgonen 26 januari gick vattnet och efter några timmar hemma åkte vi in till förlossningen. Väl där sa barnmorskan att hon inte kände något huvud. En till barnmorska kom men inte inte heller hon kände något huvud. Dom gjorde ett ultraljud och en läkare konstaterade att bebisen låg i säte. Det blev akut kjesarsnitt och fyra timmar senare föddes en fin och välmående kille. Idag drygt fyra månader och full rulle 🙂 Ursäkta för mitt megalånga inlägg men ville bara förmedla min historia och med det önska all lycka! Om det blir aktuellt med kjesarsnitt för din del har jag inget negativt alls att säga om det, det blir inte alltid som man tänkt sig men det blir bra ändå 🙂
Hejsan, först får jag ju säga grattis till bebisen 🙂 Sicken historia, skönt att höra att allt gick bra och att lillkillen mår fint. Tänka sig – ibland får man som du skriver vara beredd på att det inte riktigt blir som man tänkt det. Men att det såklart oftast går bra ändå 🙂
Japp, jag lovar att återkomma med info om hur det gått så fort jag vet. 🙂
Stackare! Måste vara hemskt med all väntan. Hoppas ni får svar på vad det kan bero på snart!
Det hade allt varit skönt att få räta ut frågetecknena 🙂
Hoppas att tabletterna gör nytta nu! Förstår att det är jobbigt att inte veta varför det blir sådär, och att bli så låst. Att va sängliggande är ingen höjdare.
Angående att bebisen vänt på sig så har jag också en bebis i magen med rumpan ner. Den har aldrig ens testat att snurra på sig utan har suttit såhär hela tiden! Jag väntar på en tid för vändningsförsök någon gång i v.37. Det känns lite läskigt att någon ska försöka tvinga runt min lilla bebis därinne, men de har såklart jättekoll hela tiden med CTG och ultraljud så det blir säkert bra. De vet ju vad de gör, och funkar det inte så gör det inte det helt enkelt. Känns väldigt spännande att se hur det blir. Bebisen kan må dåligt under ett vändningsförsök (även om det säkerligen är jätteovanligt) så BM sa till oss att ta med BBväskan utifall att det skulle bli ett akutsnitt. Sen är det 50/50 om försöket lyckas eller inte. Lyckas det inte får vi planera in ett kejsarsnitt närmare BF helt enkelt. Eller så lyckas det och vi får ställa in oss en vaginal förlossning om vi har tur. Känns märkligt att inte ha en aning hur framtiden kommer te sig, men samtidigt spännande! Huvudsaken är ju att bebisen får komma ut och må så bra som möjligt. 🙂 Men vi kan ju hålla tummarna att bebisarna överraskar och vänder sig själva istället! Den möjligheten finns ju fortfarande. 🙂
Vilka envisa bäsar vi har 🙂 Fick precis reda på att det inte alls är säkert att min bebis har legat med huvudet ner någonsin. Det kan mycket väl varit så att det var bebisens rumpa min bm kände när hon konstaterade att den var fixerad. Det är tydligen väldigt svårt att känna även för en rutinerad person sa de.
Vi håller våra tummar och tår för att våra hjärtan lyckas masa sig runt och lägga sig tillrätta – och om inte, att de lyckas vända dem tillrätta…. Eller så får de helt enkelt bli snitt. Ja men verkligen jättemärkligt att inte ha någon aning. Man får bara vänta att se. Huvudsaken är som du skriver att de kommer ut och mår bra 🙂 Du måste berätta sen hur allt har gått 🙂