Jenny Alice

Hej vänner.
Det är först nu som jag börjar vakna till liv. Tänk att det skulle ta en hel dag. Trots tröttheten har vi ändå lyckats ta oss utanför dörren. När jag imorse kände att Näe Wille kommer inte somna om trädde jag på mig löpardojjorna och tog med honom ut på en 8 kilometer lång promenad. Det kändes helt underbart förutom en liten händelse. När vi har en tredjedel av promenaden kvar börjar William att gallskrika – ett riktigt såntdär öronbedövande skrik ni vet. Hungrig. Jaha, vad ska jag göra? Jag kan inte vänta tills vi kommer hem. Tittar mig runt och parkbänkarna skiner med sin frånvaro så jag knallar bort till en gräsplätt, river upp min amningssjal (asbra grej) och sätter mig och ammar honom. På en gräsplätt. Bredvid vägen. Det måste sett hur konstigt, kul, galet ut som helst. Men en sak har jag lärt mig, vill kingen ha mat, ja då vill han ha mat.

Efter att ha ammat honom. På en gräsplätt. Vid en väg. Och han lugnat sig traskar vi hemåt. I med lite sallad och tjuff in i sängen där vi båda två däckar som om vi inte fått någon blund i natt (vilket är delvis sant). Jag vaknar först efter en timme bredvid en sovande William Ahhh nu borde jag passa på att duscha. Springer till duschen och hör, precis när jag lagt en klick schampo mitt på huvudet, ett skrik i sängen. Noooo. Springer ut, dyngsur med schampo i håret och försöker trösta honom. Går inte, vad ska jag göra? Sliter in babygungan i badrummet, sätter honom i den och då somnar han om så jag kan fortsätta duscha i lugn och ro.

Nu sitter vi här och väntar på att Emma och Suss ska dyka upp med ingredienser så vi kan laga hemmagjord pizza.

Ute på promenad. 

Här somnade vi till gott efter långpromenaden och sov i en hel timme.