Nojig mamma

Whadup, whadup gott folk.
Själv sitter jag här med en stor bekymmersrynka i pannan för att plutten varit så slö idag. Han har sovit i princip hela dagen och fortsatt sova nu på kvällskvisten – med undantag för lite vakentid mellan de långa sovperioderna. Då har han skrattat och joxat, precis som normalt. Men jag känner inte riktigt igen mitt hjärta idag. Visserligen sov han dåligt natten till idag, men ändå. Gah. Jag inser nu att man ALDRIG kommer sluta oroa sig för sitt barn. Ringde BVC så sent som i förrgår för att fråga om det är någon fara att han kallsvettas ibland. Oftast när han blir frustrerad eller precis ska sova. Ingen fara, så länge han går upp i vikt, skrattar och verkar må bra. Okej, okej. Tack.

Vi får se om jag lyckas somna i kväll eller om jag måste upp och titta till William hela tiden för att se så allt är som det ska. Risken över att han ska vakna upp med mitt ansikte stirrande på honom är, om jag räknar lite på det, överhängande.

På promenad tidigare idag med mina två älsklingar.