Jenny Alice

Nu är vi ÄNTLIGEN hemma efter att ha spenderat en evighet på sjukan. Eller fem timmar rättare sagt. Prover har tagits, tempen har checkats, vikten har stämts av, reflexerna är kollade och så vidare, och så vidare. Och allt såg bra ut med min kung – tack tack tack. Dom trodde att han hade åkt på en liten släng av det Thomas har legat och dragits med i några dagar, men det var inte farligt så länge han inte får feber eller blir sämre. Då måste vi åka in igen. Jag har sagt det innan och jag säger det igen, jag är en sådan hönsmamma. Men bättre att kolla upp en gång för mycket än en gång för lite. Det är mitt nya motto och det kommer jag hålla fast vid.

Nu över till något som jag tycker är oerhört pinsamt – nämligen min sprutfobi. Det är sjukt och nu tycker jag det har gått för långt, men jag vet i ärlighetens namn inte hur jag ska bli kvitt skiten… Idag skulle de ta ett par prover på Wille och för att han skulle hålla sig lugn så fick han sitta i min famn. Jag skojade lite och sa att ja Wille han är mycket tuffare än sin mamma, gör inte ett knyst ifrån sig vid provtagning, medan jag svimmar av att höra ordet ”nål”. När de började klämma och känna på hans händer och ta fram både det ena och andra börjar de alltför bekanta svettpärlorna att samlas på min överläpp. Wille börjar skrika när de sticker honom och mitt hjärta går i tusen bitar med en gång. Han tystnar snart och så fort han gör det råkar jag slänga en blick på hans hand och den oerhört fruktade…. nålen…. Japp då var det kört. Jag får be Thomas ta över så jag kan gå ut och dricka vatten. Kom igen liksom! Ska jag inte kunna vara där för min son när han ska ta sprutor i fortsättningen. Skärpning! Jag måste gå någon kurs eller något mot detta, haha.

Mitt trevliga sällskap för dagen. Efter fyra timmars väntande gav de upp och somnade båda två. Mitt lilla hjärta med ett plåster på handen.