Jenny Alice

Hej hej.
Det har varit en väldigt lång dag för mig idag. Jag har varit extremt trött, känt mig illamående och haft ont i magen. Tror hela den här sjukhusvistelsen har tagit hårdare på mig än vad jag vill erkänna för nu när vi kom hem (ja vi fick åka hem idag) kom tårarna och de ville inte sluta rinna så Thomas fick rycka in och trösta mig. Även om vi är hemma nu och de sagt att allt ser bra ut, ligger det ändå en oroskänsla i kroppen och gnager.

Så vad har hänt idag? Jo när vi vaknade kollade de med CTG att bebisen mådde bra och den sprattlade runt där inne som vanligt. Älskade minimänniska som ligger och trycker med huvudet under mina revben. Efter det var det bara att vänta, vänta och vänta. Vid tre-tiden fick vi äntligen träffa en läkare som kom in och pratade med oss. Hon pratade först om det här med sätesbjudning. Vad som kommer hända, eller rättaresagt, vilka alternativ som finns om den inte gör en helomvändning. Efter det berättade hon att blödningen mycket väl kan ha orsakats av att en liten bit av moderkakan släppt (vilket vi fick höra för några dagar sedan inte var fallet) men att det inte ska vara någon fara så länge jag inte fortsätter blöda. Ska tillägga att detta har varit en av mina största farhågor under graviditeten – just att moderkakan ska släppa.

Hon undersökte även så jag inte öppnat mig och det hade jag inte. Efter det fick vi åka hem med ordinationen, ta det lugnt, inga tunga lyft och RING om det börjar blöda på nytt. Nu ligger vi alltså hemma i soffan och jag är helt matt i kroppen. Detta är den längsta tiden jag någonsin spenderat på ett sjukhus, och det har inte varit särskilt roligt. Även om det såklart lugnat en hel del av att vara nära kompetenta läkare och barnmorskor.

Imorgon har jag tid till min barnmorska då vi ska sammanfatta graviditeten och prata om det här med sätesbjudning. Jag målade rätt tidigt upp en bild av hur jag trodde förlossningen skulle gå till. Föda normalt. Göra ont som fasen. Träffa bebisen. Och så vidare. Nu har den bilden ändrats radikalt och jag har inte den blekaste om vad som kommer att ske. Kejsarsnitt? Föda vaginalt? Tiden får helt enkelt utvisa.

Nu ska jag ta och vila mig lite och försöka bli kvitt den här känslan av oro i kroppen. Det blir ju inte bättre av att jag oroar mig i onödan….

Det är så himla skönt att slippa kanylerna. De har kliat och kliat… och kliat lite till. Jag som dessutom är lite spruträdd är inte helt överförtjust i att gå runt med ”främmande” föremål i mina vener.