Jenny Alice

Hej vänner.
Ja, vart ska jag börja. Vilken resa det här har varit och vad lång veckan har känts. Man kan gott konstatera att ingenting blev riktigt som planerat… men allt blev ju bra till slut ändå. Hela den här biten med att jag kan ha åkt på havandeskapsförgiftning är fortfarande väldigt luddig. Det hela började med att jag skulle lämna några prover samma dag som det var tänkt att vi skulle få åka hem. Jag har aldrig varit svårstucken tidigare men den dagen ville min kropp minsann inte ge ifrån sig någon röd vätska. De stack och stack och jag blev nervösare och tyckte det blev mer obehagligt ju fler stick jag fick ta emot. Fjantig jag vet, men jag gillar verkligen inte sprutor.

När undersköterskan tillslut gav upp och gick och hämtade en annan läkare var jag kallsvettig och kände hur armarna började domna på mig. Jag berättade att jag kände mig konstig och de kollade mitt blodtryck som hade skjutit i höjden. Då gick det som alltid väldigt fort. Det tog inte lång tid innan rummet var fullt av läkare, barnmorskor och folk från narkosen. De försökte fem gånger med att sätta kanyler på mig utan att lyckas. Jag hörde hela tiden ord som åh nu sprack det kärlet och näe det går verkligen inte. Detta gjorde mig såklart inte lugnare. Till slut lyckades de sätta två kanyler i vardera hand och jag var vid det här laget så himla skakis. Jag hoppade på sängen av dessa, vi får väl kalla det spasmer. Något jag fick veta var vanligt vid havandeskapsförgiftning. Jag kördes därför till intensiven med magnesiumdropp som skulle lugna ryckningarna.

Fy fasen vad drygt det var att ligga där. Helt själv. William och Thomas fick komma upp först efter ett tag. Och sen kom min mamma. Stackars henne, hon vart helt förstörd. Där låg jag uppkopplad med tusen sladdar och Wille på magen som hon då träffade för första gången.

Efter att ha spenderat halva dagen på intensiven blev vi förflyttade till förlossningen där vi fick spendera natten. Jag fick såklart inte lämna sängen utan Thomas fick langa upp W på mitt bröst när det var dags att äta. När morgonen nalkades och de hade kollat alla tusen prover de tagit på mig under natten fick vi återigen åka upp till BB. Ja ni hör vilken jädra karusell. Och där har vi alltså spenderat de senaste dagarna. Hade det inte varit för den här incidenten hade vi varit hemma för flera dagar sedan.

I och med att de inte vet om det var havandeskapsförgiftning jag åkte på, eller om det helt enkelt var min kropps sätt att reagera på alla misslyckade provtaningsförsök, ska jag få komma tillbaka om ett par veckor för att gå igenom journalen. Bland annat för att bena ut vad som egentligen hände och vad de har satt för diagnos på mig.

Ja så kan det gå. Nu ligger vi i alla fall i soffan här hemma och har det riktigt gott. Mina två kungar har däckat och sussar så sött. Jag själv är övertrött men kan inte sova så jag passar på att plocka lite. Så gott det går. Det går fortfarande i snigelfart men det blir bättre och bättre.

Mina två kungar.

Tog den här bilden några dagar innan William tittade ut. Jag saknar magen ibland och sparkarna där inifrån.