Förskräckelsen när man inser att kaffet är slut och man istället får fylla sin mugg med the. Den upptäckten önskar jag inte min värsta fiende. Hoppas allt är bra med er kära läsare. Själv är jag mycket piggare idag. Jag hade verkligen en märklig gårdag men den är passé nu sån tur är.
Sitter och läser boken Att föda som jag köpte häromveckan och har kommit till ett avsnitt om förlossningssmärta. Det är lätt att sitta här kaxig och säga att jag inte är speciellt orolig, nervös eller rädd för vad som komma skall. Inte just nu i alla fall. Men när tiden väl är kommen kommer jag väl skjuta mig själv i foten för att jag skrivit detta och inse att det faktiskt gör ont att trycka ut en liten människa. För om man får tro andra så känns det som att man ska explodera och gå sönder.
Jag undrar verkligen hur min kropp kommer att reagera på den här smärtan. Jag har varit relativt skonad från fysisk smärta genom åren. Den värsta jag varit med om, som jag kan komma ihåg, var när min blindtarm blev inflammerad och jag fick åka in akut och operera bort den. Och den där jäkla njursmärtan jag fick för några veckor sedan. Men det går nog inte alls att jämföra. Allt jag vet är att det kommer bli mitt livs resa… och att jag måste förbereda T på att skrika hejjaramsor när det väl är dags.
Under min första graviditet med min dotter som är född -10, så var jag rädd för allt. Får panik bara jag ska ta stick i fingret, ingen smärta här inte. =/
men men.. när hon kom gick det snabbt (nästan för snabbt). Fick höra av min bm att en förstföderska kan vänta sig en förlossning på några timmar. Från det att mitt vatten gick hemma vid 04.00 (två dagar innan beräknad bf dag) så var det inte mer med det. Trodde jag! Men där fick jag, från att inte ha ont alls till att ha så ont så intensivt, det önskar jag ingen. Men resultatet är värt all smärta. 06.04 är våran prinsessa ute. Så från att inte ha några känningar alls, till att vattnet går och allt blir intensivt till att hon var ute allt som allt två timmar. Gick nästan för fort. Trodde jag =P
När lillebror kom för snart 4 månaders sedan, vilken skillnad på barna födande och barnafödande. Jag förväntade mig att inte ha ont alls, och väntade ivrigt på att vattnet skulle gå. För då visste jag att det snart kom en liten bebis ut till oss (tog inte reda på könet, med storasyster fick vi reda på det av medicinska skäl i v. 28) Men ack nej =( några få veckor innan bf dagen fick jag grymma smärtor i nedre delen av magen, och i underlivet. Den smärtan klarade jag. Men sen satte den sig i ländryggen, och då ville inte min kropp mer. Som tur var kom denna smärta i ländryggen tre dagar innan bf dagen, och jag blev inlagd och fick morfin för att få bort smärtan. Men inget annat hände, suck =( tills bf dagen, och jag var trött på att ligga på förlossningen. Tvingade dom att skicka hem mig på permission, ville hem och mysa med vår dotter ett tag till innan hon inte var enda barnet längre. Älsklingen kom och hämtade mig efter jobb, hem åt middag och mös med dottern i soffan i drygt två timmar. Och då hade jag förvärkar var tredje minut, och vi åkte in igen. Mamma åkte från Malmö och vi från Landskrona. Andra barnet ska man åka in 7-10 min mellan, första barnet 3-5 min mellan. Så då tänkte jag aldrig att vi hinner in, föder säkert på motorvägen eller något. Kom in och var öppen 6 cm, och gjorde allt för att öppna mig mer. 22.41 tog de håll på hinnan så att vattnet gick, och 25 min efter är våran prins ute hos oss. De säger att andra barnet ska gå lättare, och göra mindre ont. Ska jag vara ärlig så tyckte jag tvärt om.
Hade lustgas med båda, hann och ville inte ha något annat än det.
Ursäkta den långa kommentaren, men fick ett skrivryck =P
Oj, ja vilken skillnad på förlossningar. Bra kämpat! 😀 Tycker det är väldigt intressant att läsa förlossningsberättelser – det är så olika för alla. Jag själv är lite rädd för att jag inte är så rädd… Låter ju lite konstigt. Men att det kommer göra så mycket ondare än man kan föreställa sig. Men den lille måste ju ut, så är det ju bara 🙂
Oh, det är helt galet att man faktiskt längtar efter det där men gud vad spännande det ska bli! 🙂
Jättekul att höra andra berätta om hur de upplevde sin förlossning – det hjälper en liksom att förstå lite vad som väntar. Och tack för tips, de uppskattas 🙂
I början av graviditeten var jag livrädd för vilken smärta jag skulle mötas av. Men ju närmre förlossningen man kom så försvann rädslan och man verkligen längtade efter att få känna smärta! Haha 😛
Mina värkar startade en dag efter att ”slemproppen” gått och dom byggdes upp med tiden. Men man hann vänja sig. För mig funkade det med att vara uppe och gå och andas igenom värkarna! Mycket effektivt och jag hade inte ens gått någon profylaxkurs eller nåt. Andningen kom av sig självt 🙂 Dock höll värkarna i sig i 32h och jag sov ingenting och åt knappt något. Men ändå så klarade jag mig på tensapparat och andning. Alltså ingen lustgas eller epidural. Så mitt tips är att vara uppe och gå så mkt du orkar, ha även musik på i bakgrunden, testa tens och andaas ^^ I slutskedet när ungen ska ut så känns det såklart väldigt mycket. Men för mig var det hanterbart och faktiskt jävligt skönt när man äntligen fick krysta. Sen gick det fort, behövde bara krysta i 7 min sen var hon ute 🙂
Jag tyckte att förlossningen var underbar! 🙂 Ja, det gjorde skit ont, det kan man inte komma ifrån 😛 Men allt glömdes liksom bort när man fick upp henne på bröstet 🙂 Gör lätt om det många ggr till 😉 Ett tips är att ta epiduralen 😛
Jag tyckte att förlossningen var det underbaraste jag någonsin varit med om :). Ja, det gjorde verkligen skit ont, det kommer man inte undan, men all smärta glömdes bort i samma ögonblick man fick upp sin lilla på bröstet. Gör lätt om det många gånger till 🙂 Så du har verkligen nåt underbart att se fram emot! Ett tips är att ta epiduralen 😉