Partnerns roll vid förlossningen

Det är kört. Jag kommer att bli precis som min mamma – tjuta över allting. Ligger och bläddrar i min favoritlektyr just nu ”Att föda” och fastnade vid ett avsnitt om partnern. Boken blandar fakta och tips med olika förlossningsberättelser utifrån kvinnans, pappans och barnmorskans perspektiv. I detta avsnitt får man läsa om hur pappan uppfattar förlossningen och när de skriver så öppenhjärtligt om hur de gör allt för att hjälpa sin käresta – ja då börjar jag tänka framåt på hur T kommer att känna/reagera när det är dags för oss och tårarna är därmed ett faktum. Jag är så ovan vid att vara så här blödig. Det är inte alls likt mig.

Jag är helt övertygad om att T är den absolut bästa personen att ha vid sin sida i ett sånt här läge. Han har alltid varit peppande och stöttande vid jobbiga tillfällen och lyckas alltid göra en trist situation lite ljusare. Själv hade jag tyckt det skulle vara fruktansvärt jobbigt att behöva sitta bredvid och se när någon man älskar har så ont – utan att kunna göra något för att ta bort smärtan. Min kära mor har berättat om min pappas tappra försök att stötta henne när det var dags för mig att se världen ”det gör lite ont, men det är snart över”. Hon hade blivit totalt ursinnig, haha. ”Det gör lite ont?!”. Jag kanske borde be T om ursäkt i förväg om det skulle hoppa ut några grodor ur min mun.