Detta omdiskuterade fenomen. Har fått ett par frågor hur det går med amningen och jag tänkte, what the heck, jag skriver ett inlägg om det. Med handen på hjärtat tänkte jag något kaxigt under hela graviditeten att det här med amning inte skulle vara något problem och jag förutsatte att allt skulle fungera direkt. Han skulle födas normalt och direkt efter skulle han ligga på mitt bröst och söka efter föda. Så blev det ju inte riktigt…
När vi kom till avdelningen efter att ha spenderat en tid på förlossningen och uppvaket försökte jag amma en väldigt ointresserad William. Han ville mest sova och var inte speciellt intresserad av vad jag hade att erbjuda. Då vår kung föddes för tidigt var vi tvungna att säkra upp att han fick i sig tillräckligt med mat så de hade redan börjat ge honom ersättning när jag fick träffa honom för första gången.
Vi hade fått order om att W skulle ha mat var tredje timme, minst. Först amning och efter det skulle vi då ge honom ersättning via en liten kopp. Jag kämpade med att försöka få honom att amma men han bara somnade. Jag började bli något frustrerad redan efter två försök då jag verkligen ville få det att fungera. Och fort skulle det gå. Efter ett tags kämpande, frustande och pustande ringde vi efter en barnmorska för att be henne om råd. Hon kom in och berättade att vi skulle försöka locka honom genom att förse han med lite mjölk via en, ja vad ska man kalla det, matspruta? Till slut sög han ett par tag, och sen somnade han igen…
För att hålla igång mjölkproduktionen började jag att pumpa. Denna helvetespump som gjorde ondare än ondast. Nu är ju såklart alla olika och jag vet att det är många som inte alls tycker den gör ont eller är det minsta obehaglig men på mig kändes det fruktansvärt. Jag satt och kämpade med den där elektriska maskinen, som var uppsänd från underjorden, i timmar för att kunna ge Wille vad barnmorskan kallade det, guldet. Svettpärlorna i pannan var ett faktum. Det här var inte skönt alltså. Emellanåt fortsatte vi i samma spår. Amma någon minut. Wille somnar. Ersättning. Blandat med min utpumpade mjölk. Jag började få panik. Känna frustrationen öka. Ska jag inte lyckas amma min son?
Tillslut fick jag nog av pumpen och började istället handmjölka. Tack gode gud säger jag. Räddningen. Fick ut mer mjölk på en minut än 40 vid maskinen och det gjorde inte ont. Hallelulja. En liten lättnad.
Ja så här fortsatte vi i ett par dagar, och frustrationen blev större för var dag som gick. Barnmorskor kom och gav råd, men vi fick inte riktigt det genomslaget vi ville. Förrän en dag då han äntligen började visa intresse, bara sådär. Lättnaden och lyckan som infann sig. Skulle det här gå vägen? Jodå, det verkade så. Han blev mer och mer aktiv och åt längre stunder. Nu nästan två veckor efter hans ankomst funkar amningen jättebra, något jag är evigt och oerhört tacksam över. Jag har varken ont eller några sår. William säger själv till när han vill ha mat, och har han inte hojtat till innan tre timmar gått så får vi väcka honom.
Kung W med min andra bror som var på besök idag. Wille är inte helt med på noterna att bli plåtad så pass mycket.
