Hej hej.
Den här morgonen började lite knas. Jag vaknade vid tjugo över nio – jääääklar, vi ställde ju klockan på nio så vi skulle hinna till barnläkaren i tid. Kikar efter Thomas men han är inte i sängen. Går upp och hittar honom i soffan där han ligger och tittar på tv. Frågar han: Älskling, du ställde ju klockan igår på nio, har den inte ringt? Jaha, var det därför klockan ringde innan, jag kom inte ihåg varför jag ställde den så jag stängde bara av den. Virrpanna! Då var det bara att lägga i femmans växel, på med lite smink, byta på William, försöka få i honom lite mat och åka.
När vi väl kom till BB-mottagningen satt vi och väntade i ett öde väntrum i tjugo minuter innan vi började fatta misstankar om att något inte stämde. Vi kikade runt och det fanns inte någon personal där överhuvudtaget. Tillslut lyckades vi haffa en läkare som kom ut från toaletten och som berättade att nej, de har flyttat mottagningen längre ner, det här stället har bara varit provisoriskt. Jahopp, då var det att kuta bort till den rätta avdelningen och säga som det var. Att vi väntat i fel rum. De tog emot oss direkt och kollade att allt var bra med Wille och det var det. Glad mamma! Han hade nästan gått upp till sin födelsevikt och då lättade en stor sten från hjärtat. Han hade gått upp mycket sedan vi vägde honom sist så han får i sig maten han behöver. Även höfterna och allt annat som de kollade såg bra ut. Tack och lov.
Snart ska jag iväg till SöS igen för att kolla så att allt står bra till med mig. De ville att jag skulle komma tillbaka och kolla mitt blodtryck i och med att det var lite crazy när vi låg inne.
Och angående något helt annat. Jag tycker verkligen kroppen är så himla cool. Magen har dragit ihop sig en hel del redan och man blir rörligare för var dag som går. Kan inte fatta att det för mindre än två veckor sedan låg en liten William där inne.
