Jenny Alice

Jag fick en kommentar igår om jag kunde berätta om hur vi tänkte när vi beslutade oss för att inte ta reda på babyns kön, och visst kan jag göra det.

Så långt tillbaka jag kan minnas har jag alltid velat att babyns kön skulle bli en överraskning. Tänkte då att det skulle vara en kul present och något att se fram emot. Dessa tankar började dock ändras när jag faktiskt blev gravid. Jag började gå mer och mer mot att jag ville veta om det var en liten pojke eller flicka i magen. Slippa säga den hela tiden.

Thomas och jag var eniga i början om att ta reda på könet men när veckorna gick började min kära hulk ändra uppfattning skulle det inte vara roligare om det blev en överraskning ändå? Vi diskuterade fram och tillbaka. Jag ville veta, han ville inte. Att bara en av oss skulle få reda på könet var uteslutet. Felsägningar. Jag hade klantat mig och sagt han eller hon hela tiden, det är jag helt övertygad om.

Tillslut kände jag att jag skulle bli tvungen att ge med mig, and so I did. Det får helt enkelt bli en överraskning. När vi var på rutinultraljud i vecka 18 frågade barnmorskan oss om vi visste vad det var för kön. Nej. Vill ni ha reda på det? Då slängde jag en blick på Thomas för att se om han hade ändrat sig men han var envis. Nej, det får bli en överraskning. 

Så gick det till när vi beslutade oss för att inte ta reda på babyns kön. Det är väldigt roligt att höra alla i vår närhet spekulera kring vad det är för något i magen. I början var det uteslutande en pojke, om man ska se till gissningsstatistiken, men jag tror att det har börjat ändras på sista tiden. Nu är det istället 50/50 på pojke eller flicka.

Jag själv var till en början helt övertygad om att det var en pojke i magen, sa han hela tiden. Nu börjar jag dock att tvivla. Stundtals är jag säker på att det är en tjej och i nästa en pojke. Jag har med andra ord inte den blekaste.

Kaggen i vecka 32. Ärret under naveln, piercinghålet och hormonranden blir allt mörkare.